Nu flyttar jag..

..hit! Blir bara bildbloggande/photoshoots här, och min vardag får stå på den andra bloggen. See yha!

©opyright och den svenska upphovsrättslagen

(Inga namn kommer nämnas i inlägget, trots att många redan vet. Det är inte min uppgift att hänga ut folk.)

Igår fick jag in ett tips från en tjej om en annan tjejs blogg, och jag gick in för att kolla. Vad ser jag? Jo, på hennes header finns två bilder som jag fotat.

Den här på Daylight:

Och den här på min (fd) kanin Mercury:

Jag reagerade ganska starkt, som alltid då jag ser mina bilder hos någon annan. Direkt kommenterade jag hennes blogg, skrev ett inlägg till henne på facebook och jag mailade till och med hennes mamma. Jag skrev då att hon hade ett dygn på sig att ta bort bilderna innan jag skickade fakturan.

Någon som kan gissa vad det hade kostat för dem?

6400 kronor. Helt vansinnigt mycket pengar!

Men, grejen är den att det är så det fungerar. Att sno bilder är ett brott mot lagen, det är exakt samma sak som att du skulle gå och sno en bil eller råna någon, och det skulle ni som läser bloggen förmodligen aldrig göra, eller hur? Det låter jävligt starkt, att en bild har samma värde som en bil vad det gäller sådant, men det är faktiskt sant.

Som fotograf har man äganderätten till bilden och om någon olovligt tar den och använder på bloggar/hemsidor etc. har fotografen rätt att skicka en faktura till den som stulit bilden. Betalas inte fakturan kan fotografen välja om den vill skicka påminnelse eller inte, annars kan man istället välja att gå till polisen eller kronofogden, dock ska den som stulit få en chans på ”egen hand” att betala först. Det är inte alltid fotografen får ersättning, men ofta går det igenom och den som stulit bilder får betala minst 3200:-/bild. Fotografen har rätt att öka kostnaden, dock lär det minska i rätten beroende på bilden i fråga.

Alla bilder tillhör någon, det spelar ingen roll att ni hittar dem på google för bilderna som finns där har ofrivilligt hamnat där, ägarna till bilderna vet nog inte ens om det själva.

Det är heller ingen skillnad om bilden inte har någon stämpel på sig, den är fortfarande skyddad och trots att den inte har något namn eller något copyright-tecken på sig så är det förbjudet att ta den! Man ska inte behöva sätta ut en massa texter på fotona för att folk ska fatta, det borde man göra automatiskt och ärligt talat, de som snor bilder är enligt mig riktigt korkade.

Hur jobbigt kan det vara att skicka iväg ett mail och fråga ägaren om man får använda bilden om man gillar den? Det tar oftast inte lång tid att få svar och säger fotografen nej så betyder det nej. Får man inget svar är det också ett nej. Inga bilder får under några omständigheter ens finnas på datorn om inte fotografen klart och tydligt tillåtit det! Allvarligt.. hur svårt kan det egentligen vara att förstå?

Den här frågan ställer jag till er som snor bilder – är det verkligen värt det?

Är det värt att ta en bild från någon annan och behöva betala flera tusen kronor när man istället kan fota en mer personlig bild själv och slippa betala för det?

Jag tycker inte det i alla fall, men det är ju erat val.

Visste ni att..

♦ ..jag skar mig på en täljkniv när jag var 8-9 år gammal? Vi var hemma hos några bekanta och sonen i familjen skulle visa mig hur man gjorde, självklart slant jag och halva fingret sprättes upp typ. Kändes inte över huvudtaget kan jag meddela men blödde gjorde det i mängder. Åkte in till sjukhuset och sydde 4 stygn,  och fick ha ett stort bandage i typ 2 månader. Trots att mina klasskompisar såg det redan då gick jag med handen i fickan i typ tre veckor efter att bandaget tagits av för att jag inte ville visa ärret. Insåg väl sen att jag inte kunde gömma det i all evighet, ärr försvinner inte så lätt och det är kvar än idag Var rädd att ens gå i närheten av en kniv i typ 4 år, kom över det för bara nåt år sedan.

♦ ..min kamera är den mest värdefulla ägodel jag har? Min dator är dubbelt så dyr men hade jag fått välja mellan de två hade det blivit kameran. Skulle inte klara mig utan den!

♦ ..jag nästan aldrig kommer ihåg mina drömmar? Det är bara enstaka gånger jag kommer ihåg vad jag har drömt, inte ofta. Ganska läskigt faktiskt, men jag är glad över att slippa mardrömmar.

♦ ..jag har en väääldigt udda musiksmak? Jag fullständigt hatar dagens musik, om man säger så, alla värdelösa remixar och sånt trams är inget för mig. Urk, så värdelöst. När jag har bytt blogg kan jag lägga upp mina favoritlåtar, fan vad ni kommer skratta!

♦ ..jag hade en schäfer när jag var liten? Hon var inte familjens på det sättet, men pappas och mammas bästa kompisar Micke och Agnetha ägde henne och vi träffades verkligen 24/7 när jag bodde i Haninge som 1-2 åring. Dansa hette hon och hon var hur gullig som helst, Micke lärde henne att dra av mig mina strumpor när jag satt i vagnen så det gick hon och gjorde hela tiden. Det är nog tack vare henne som jag inte är rädd för någon hund oavsett storlek eller ras nu, att ägna två år med en vovve stor som ett hus är inget dåligt. Min hund är rädd för allt och alla själv så det är inte många som är rädda för honom.. Tyvärr är varken Micke eller Dansa i livet idag. R.I.P ♥

Nu kommer jag inte på mer Hoppas ni är nöjda ;D

Midsommar

När alla andra är roliga och faktiskt firar den här dagen så sitter jag inne och fixar med bilder. Pappa och Emil skulle bort till några vänner och äta, men jag ville inte följa med. Tycker inte att midsommar är något speciellt att fira

Det blev alltså till att stanna hemma istället och jag har knappt ens tagit mig ur sängen idag, haha. Gick ut och fotade i nån halvtimme men kände ingen inspiration egentligen så bilderna blev rätt kassa.

Satte mig inne då istället och började rensa ännu mer bilder, det är många som ännu inte har fått från diverse olika tävlingar så jag ska sätta mig och ta itu med det nu. Jag har inte hört mycket tjat från något håll om det ett bra tag nu, och det ger nya krafter

Måste rota fram typ alla bilder på mig och Neff också för finaste syster ska göra en video till mig, woho Kommer känna mig värdelös efter det för jag suger på sånt och hon är sjuuukt duktig, så ni kommer bli fett avis på att jag får en sån fin video och inte ni! ;D Nej nu ska vi inte vara skadeglada här (a) Nästa ämne!

Bloggen får hjälpa mig att pricka av vilka som ska ha bilder  (Jag lovar när dagen är slut kommer säkert ingen vara klar haha)

Rebecca

Mika

Michelle

Ellinor

Izabella

Ida

Okej inte många namn men måååånga bilder! Nt kul -.- Aja Nu fick jag sms! Från Michelle. Trevligt, fast det var inte så vettigt Hon frågade o hon fick följa med te grönan men dit ska ju inte jag så jag sa att jag inte visste Bra att va ärlig.

Märker ni hur flummig jag är idag? Det brukar vara positivt men nu är ingen rolig inne så vem ska jag då flumma med? Säg till om ni kommer på någon!

Min ritplatta vill inte heller, så jag måste typ starta om datan. Då kommer den uppdatera i en timme och jag måste stänga ner alla program.. inte kul.

Och när jag ändå är igång med ett inlägg som handlar om allt kan jag passa på att säga att det kommer ske ändringar i bloggen. Det här kommer bli min fotoblogg och jag bloggar ”normalt” på min gamla blogg.se-blogg igen då jättemångas datorer hakar när de går in och då wordpress vägrar ladda upp youtube-klipp som jag vill ha dem.. Tror det blir bättre såhär Dock lär det ta ett par dagar innan jag börjar på den andra bloggen då jag är borta hela dagen imorrn.

hehehehe kolla mobboffret utan ponie där i mitten HÄMND!

Neff ♥

Idag är det den 25:e, alltså 5 dagar sedan Neff försvann.

Jag saknar honom något otroligt, men det är inte på ett dåligt sätt – det känns bra, för jag vet att han har det bra där han bor nu, ägaren hör av sig till mig med jämna mellanrum och det känns bra att just de fick honom trots att de bor så långt bort.

Jag har en lösning över hur jag ska ta mig dit och vart jag ska bo, så det är jag inte heller orolig över, jag kommer få träffa honom igen, det var inte sista gången i söndags.

Hans träns låg bredvid mig i sängen de två första nätterna, det kändes som att det behövdes för att jaga iväg drömmarna. Kanske det fungerade, eller så hade drömmarna inga planer på att dyka upp från början.

Jag drömde dock en sak, som jag snarare räknar som en bra dröm än som en dålig.

Vi var ensamma, bara jag och han, på en äng mitt ute i ingenstans. Tränset, sadeln och hjälmen hade jag tagit bort och jag satt på honom utan utrustningen med ett stort leende på läpparna, Neffs små öron var spetsade framåt. När jag manade på honom fattade han galopp direkt och allting var helt enkelt perfekt, mer än så.

Inga bockningar, ingenting – det var som att han och jag var ett, som det ska vara.

Enligt mig var Neff oförstådd – han bockade och därför var barnen, framförallt de med inte så hög kunskap, rädda för honom. Han bockade för att han hade ont. Visst att han bockade ibland av glädje men då var hans mening inte att få av någon.

Osäkerhet från ryttarna var det som orsakade honom att bocka, han hade ont och ville bli av med den extra belastningen på ryggen som bara stressade honom. Jag förstår att han inte ville då, det gör nog alla.

Det han behövde, och fortfarande behöver, är tillit.

Sista gången jag red honom på volten valde jag att rida barbacka, och galopperna var på långa tyglar.

Gjorde han något? Nej, inte det minsta.

Öronen var spetsade framåt och vi var nog lika lyckliga båda två trots att jag på ett hörn var ledsen och kunde känna tårarna stiga.

Varför jag red på långa tyglar är för att jag vågar, och jag vet att han inte skulle bryta det förtroende jag har till honom.

Jag litar på honom.

Ja, han bockar och ja, han busar, men det är bara en del av honom, hur han är och vem han är.

Jag älskar honom för det, och inte för något annat.

Skulle jag få frågan om jag ville sitta upp barbacka utan träns på honom och rida ut i skogen skulle jag inte tveka en sekund, inte en blekaste sekund.

Aldrig har jag litat på någon annan som jag litar på honom, för tillsammans klarar vi fortfarande allt.

När man väl litar på honom ger han en allt, det är då man blir ett med hästen.

Nästan varje gång vi har hoppat har det gått så jävla klockrent – de få gånger han har vägrat med mig är då jag har gjort oss osäkra. Hästar känner mer än vad vi tror..

Tillsammans har vi fixat ett hinder på 90 cm, vilket inte direkt är lågt för en B-ponny. Neff kan verkligen, när han vill. Jag hade inte klarat något utan honom, all min självkänsla i hoppningen kommer från honom.

Varje gång jag skulle hoppa för nåt år sedan blev jag nervös, men tack vare honom blir jag inte det längre. Jag vet att många bara ser honom som en ridskolehäst och de som inte kan/fattar något av det hela med att älska en häst ser det väl bara som jävligt korkat.

De kan hålla sina kommentarer inne för de vet inte vad jag pratar om när de inte varit med om det själva.

Jag hoppas, och vet, att lilla Selma kommer få väldigt många underbara år med den där ponnyn.

När hon har tröttnat och ska skaffa en större häst ska jag köpa honom, oavsett hur gammal han är då.

Jag älskar honom sjukt mycket fortfarande, åldern spelar ingen roll.

I’ll run beside you ♥

(Bilder fotade av Fanny, Sara och Michelle.)

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

dagens skratt, HAHAHAHA

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

Förlåt bästis.. men det var du som fick mig att hitta den (a)

Skriver ett långt inlägg med massa pics imorgon

Jag kunde inte stoppa tårarna idag.. När de väl börjat komma gick det inte att stoppa dem, det gör det fortfarande inte. Äkta kärlek är något som aldrig någonsin försvinner.